Linsluxation kan delas upp i flera varianter. De vanligaste är primär (medfödd och ärftlig) eller sekundär (orsakad av annan sjukdom, som total katarakt eller glaukom, eller trauman vid tex påkörning)

Förklaring/Sjukdomsförlopp

Linsen i ögat lossnar från de trådar som håller den i sitt normala läge. Defekten drabbar vanligen båda ögonen samtidigt eller med kort mellanrum.Linsluxation debuterar vanligen först någonstans vid fyra till sju års ålder. Yngre fall där hunden drabbas redan vid tre års ålder har dock förekommit.

Linsluxation har som regel ett relativt långsamt förlopp, men upplevs vanligen som akut då man som hundägare oftast inte upptäcker luxationen förrän hunden börjar uppvisa tecken på synbesvär samt smärta. Till följd av hur linsen rör sig inuti ögat då den lossat kan olika besvär märkas. I vissa fall blir blodkärlen i ögonvitan förstorade och därmed mer synliga till följd av att trycket i ögat ökar. I andra fall kan man ana dimgrå ton mitt i ögat. Denna uppstår då den lösa linsen gnider emot hornhinnan och grumlar dess yta.

Vid tryckförändringar i ögat på grund av att linsen fallit ur läge kan den drabbade hunden uppleva såväl irritation som stark smärta vilket ofta leder till att hunden gnuggar eller river mot ögat. Hunden behöver i detta skede omedelbar vård med trycksänkande ögondroppar för att förhindra att synnerven skadas allvarligt. Har hunden inte kommit under behandling inom 72 timmar från att trycket ökat är skadan i regel irreversibel och hunden blir totalt blind. Tillståndet är i det här läget mycket smärtsamt för hunden och bör tas på största allvar.

I gynnsamma fall där en luxering upptäcks i tid innan ögat blivit allt för allvarligt skadat kan en operation utföras där linserna avlägsnas kirurgiskt. Hunden behåller då ledsyn och kan leva ett fullgott liv. Hundar är i regel mycket anpassningsbara och lär sig allt som oftast att använda sina andra sinnen för att kompensera en nedsatt syn. En hund som drabbas av linsluxation är således inte nödvändigtvis dömd till döden.Linsluxation kan ibland orskas av särskilt kraftigt yttre våld som t ex vid bilolyckor eller mycket kraftigt slag mot huvudet.

Behandling/Medicinering

Operation är nästan alltid den enda effektiva åtgärden, men resultaten har hittills inte varit de bästa. Ögat blir till slut ofta blint. Den ärftliga typen av linsluxation drabbar förr eller senare också det andra ögat.

Arvsgång

Linsluxation nedärvs vanligen recessivt autosomalt vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen skall uppkomma hos avkomman.

Sjukdomen drabbar hanar och tikar lika.

Detektion

DNA-test går att göra för att detektera om hunden är fri, bärare eller drabbad av PLL.

Klubben informerar

SKK:s regler gällande DNA-test och den kunskap man fått via dessa test gäller fortfarande. Det betyder att varje enskild medlem av SKK-organisationen måste ta hänsyn till det resultat man erhållit. Det betyder att hundar som erhållit resultatet Affected alltså INTE får användas i avel. Däremot så kan hundar med resultat Carriers fortsätta användas i avel. Carriers får endast paras med hund DNA-testad clear från PLL. Nu kan du skicka in din hunds DNA-resultat till CCClub och den kommer att publiceras på klubbens hemsida. Är du uppfödare (uppfödare blir du när du tänker ta en kull valpar på din tik oavsett uppfödarnamn eller inte) skickar du in en kopia av DNA-resultatet till oss innan parning för att följa klubbens avelsrekommendationer som är nya from 2011-03-01 gällande PLL.

På SKK:s sida kan man INTE se om en hund är testad eller inte gällande PLL.

Detektion via Ögonlysning

Primär Linsluxation, PLL diagnostiseras genom s k ögonlysning. Ögonlysning innebär att veterinären, efter utvidgning av hundens pupiller med hjälp av ögondroppar, tittar in i ögonen med hjälpa av ett speciellt instrument. Ögonlysning görs endast av särskilt utbildade veterinärer. En ögonlysning visar endast att hunden ej har PLL för tillfället. Hunden kan mycket väl komma att utveckla PLL senare i livet, eller vara anlagsbärare av sjukdomen utan att själv vara sjuk.

Källa: www.ccclub.se

Även om det är ytterst ovanlig så kan rasen drabbas av olika former av PRA. Det finns ett par diagnoser som går att ställa genom DNA-test, t.ex. prcd-PRA och PRA-rcd3, och ett antal andra som enbart går att diagnosticera via ögonlysning. Klubben rekommenderar att DNA-test görs för ögonsjukdomarna prcd-PRA.

Sjukdomen

PRA (progressiv retinal atrofi) är ett samlingsnamn för en grupp ögonsjukdomar som har liknande symtom. En av dessa sjukdomar kallas prcd-PRA och förekommer i en rad olika hundraser. Sjukdomen orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna (tappar och stavar) i näthinnan, även om de till en början verkar utvecklas normalt. Först drabbas stavarna, vilka kan arbeta i svagt ljus. Hunden blir då ”nattblind” och kan inte se i mörker. Sedan förlorar tapparna successivt sin funktion i dagsljus. De flesta hundar med pcd-PRA blir så småningom helt blinda. Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att den drabbade hunden fått sjukdomsanlag från båda sina föräldrar.

DNA-test

Forskare vid det amerikanska företaget OptiGen har identifierat genen som orsakar pcd-PRA hos ett antal hundraser. Det är viktigt att veta att inte alla sjukdomar som drabbar näthinnan är PRA, och att alla PRA-sjukdomar inte är prcd-formen av PRA. Det genetiska testet för prcd-PRA är därför bara informativt för prcd-PRA, inte för någon av de andra typerna av PRA. För att resultatet ska registreras i SKKs veterinärdatabas krävs att SKKs särskilda prcd-PRA remiss används.

Källa

Klubben informerar

SKK:s regler gällande DNA-test och den kunskap man fått via dessa test gäller fortfarande. Det betyder att varje enskild medlem av SKK-organisationen måste ta hänsyn till det resultat man erhållit. Det betyder att hundar som erhållit resultatet Affected alltså INTE får användas i avel. Däremot så kan hundar med resultat Carriers fortsätta användas i avel. Carriers får endast paras med hund DNA-testad clear från prcd-PRA. Nu kan du skicka in din hunds DNA-resultat till CCClub och den kommer att publiceras på klubbens hemsida. Är du uppfödare (uppfödare blir du när du tänker ta en kull valpar på din tik oavsett uppfödarnamn eller inte) skickar du in en kopia av DNA-resultatet till oss innan parning för att följa klubbens avelsrekommendationer som är nya from 2011-03-01 gällande PLL.

På SKK:s sida kan man INTE se om en hund är testad eller inte gällande prcd-PRA.

Källa: www.ccclub.se

Det finns även en mycket intressant artikel om ögonsjukdomen PRA, Progressiv retinal atrofi. Av en legitimerad veterinär Fredrik Ståhlberg på veterinären.nu

http://www.veterinaren.nu/hund/sjukdomar/ogonen/progressive-retinal-atrofi-pra-hund

Keratoconjunctivitis sicca, KCS, torra ögon, innebär att hunden har för låg produktion av tårvätska vilket leder till stor irritation i ögonen. KCS  kan bero på många olika saker. Det finns en ärftlig variant där tårkörtlarna angripits av det egna immunförsvaret och inte producerar tillräckligt med tårvätska för att smörja horn- och bindhinnan vilket leder till inflammation och uttorkning. Annan orsak till KCS är yttre trauma, d.v.s att hunden drabbats av en skada som rubbat tårproduktionen eller en obehandlad infektion i tårkörteln. KCS är en kronisk sjukdom som kräver livslång behandling. Hos andra raser debuterar sjukdomen vanligtvis i medelåldern.

Hos Chinese Crested Dog finns dock en misstanke om att torra ögon med diagnosen KCS inte fullt stämmer. Detta kan härledas till utvärderingen av hälsoenkäten som genomfördes 2017-2018 samt efter samtal med ögonspecialist Diplomate Professor Kristina Narfström. Observationen att främst väldigt unga djur, från 14 dagar till några veckor gamla, av den hårlösa varianten drabbades av torra ögon. Detta väcker en misstanke om att den form av KCS som drabbar rasen kanske inte är samma typ som hos andra raser, utan att den kan ha ett samband med mutationen i FOXI3 som reglerar utvecklingen av ektodermalaorgan. Ektodermet är det cellskikt som i fosterstadiet utvecklar bland annat slemhinnor, körtlar, hår, hud, klor och tänder. Mutationen i FOXI3 är orsaken till hårlöshet i rasen. Givetvis krävs korrekt behandling oavsett vilken form av torra ögon hunden drabbats av då sjukdomen är mycket smärtsam om den inte behandlas rätt.

Eftersom det är vanligt att väldigt unga valpar inom rasen drabbas är det viktigt att som uppfödare vara uppmärksam på eventuellt glegg i ögonen då valpen öppnar dessa och därefter. Om valpen skulle ha torra ögon är det av yttersta vikt att söka hjälp hos en ögonspecialist genast.

Hund med torra ögon ska inte användas i avel!

Källa: www.ccclub.se

Förklaring/Sjukdomsförlopp

Retinopati är ett samlingsbegrepp för olika former av förändringar/skador eller sjukdomar som avser ögats näthinna.

Ofta är det problem med blodtillförseln som orsakar retinopati. Bland orsaker till retinopati hos människor finns t.ex. diabetes, exponering av näthinnan för mycket starkt solljus, biverkningar vid medicinering, förträngningar i artärer eller vener, anemi osv.

Hos Chinese Crested Dog har en “egen” variant av retinopati, pigmentös chorioretinopati. HÄR kan du läsa mer om denna.

SKK delar upp retinopatier i fyra olika diagnoser;

– Retinopati, ärftlig

– Retinopati, ärftlighet kan för närvarande ej bedömas

– Retinopati, genetisk betydelse okänd

– Retinopati, ej ärftlig

Behandling/Medicinering

Behandlingen beror på den underliggande orsaken till retinopatin. Inte alla former går att behandla.

Arvsgång

Eftersom retinopati är ett samlingsbegrepp för ett flertal olika möjliga förändringar i näthinnan kan arvsgången ej fastställas generellt.

Många åkommor nedärvs autosomalt enkelt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller ha åkomman för att tillståndet skall uppkomma hos avkomman.

Detektion

Retinopati diagnostiseras genom ögonlysning. Eftersom chinese crested dog uppvisat färgskiftningar i näthinnorna som kan göra dem svårbedömda kan det vara värdefullt att ögonlysa hos mer än en veterinär.

Avelsrekommendation

Omlysning efter ½-1 år (eller enligt veterinärens rekommendation)

Uppfödaransvaret innebär att planera sin avel för rasens bästa, iaktta försiktighet vid planering av avel och inte göra sk ”riskkombinationer”, dvs inte upprepa kombination som gett retinopati och inte heller para individer med varandra som var för sig gett avkomma med retinopati.

Samt att följa SKKs grundregler ”..till avel endast använda hundar som är friska, dvs inte uppvisar tecken på sjukdom eller funktionshinder och inte heller har eller uppvisar tecken på genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman skall uppvisa tecken på sjukdom eller funktionshinder”

Eftersom retinopati är ett samlingsbegrepp är det svårt att ha korrekta generella avelsrekommendationer.

Avelsförbud för drabbad hund

Källa: www.ccclub.se

Vad är vitreusprolaps och hur det påverkar hundens syn?

Vitreousprolaps innebär att mer eller mindre stora delar av glaskroppsmassan har förflyttats framåt och kan då påvisas framför linsen. Oftast kan inte påverkan på hundens syn konstateras på grund av detta eftersom slyngorna av felplacerad glaskropp är i de flesta fall relativt små (ser ut som små strängar strax framför linsen perifera delar).

Vad är vitreusdegeneration och hur det påverkar hunden syn?

Vitreousdegeneration innebär att det finns områden i glaskroppen med trådformade och/eller oregelbundna men lite tätare partier än normalt. Vanligaste placeringen för detta är i de yttre delarna mot ögats periferi. Synproblem brukar inte kunna påvisas på grund av denna typ av defekt.

Vet man arvsgången på dessa två tillstånd?

Så vitt jag vet har inga specifika undersökningar utförts vad gäller arvsgång för vitreousprolaps respektive vitreousdegeneration. Men inom ECVO (och ACVO), dvs den europeiska ögonspecialistföreningen (ACVO är motsvarande förening i Nord Amerika), finns det goda grunder för att antaga att dessa båda defekter är ärftliga hos CCD.

Hur bör man ställa sig till avel på individ med vitreusprolaps eller vitreusdegeneration? 

Om en hund är frisk för övrigt och inte har några andra sjukdomar som påverkar hunden menligt vad gäller funktion och livskvalitet kan således en hund med en eller båda diagnoserna användas i avel. Tänk dock på att i samband med kraftiga förändringar (mycket stora defekta områden) kan avel vara olämpligt. Avel är inte tillåtet om linssublux- eller linsluxation påvisats i samband med vitreousprolaps. Här vill jag dock påpeka att en primär linsluxation ofta leder till vitreousframfall medan vitreousframfall inte betyder att hunden kommer att få linsluxation – vad gäller CCD-rasen.

Svar av Leg veterinär, specialist i hundens och kattens sjukdomar, auktoriserad ögonlysare, europeisk ögonspecialist ( Diplomate inom European College of Veterinary Ophthalmology, ECVO), veterinärmedicine doktor och professor i veterinärmedicinsk oftalmologi Kristina Narfström.

Källa: www.ccclub.se

Alla hundar kan drabbas av allergi, det som dock skiljer en Chinese Crested Dog från de flesta andra raser är att utslag och irritation i huden lättare upptäcks då hunden kan vara mer eller mindre hårlös. Den hårlösa varianten av rasen har, liksom oss människor, olika hud och vissa drabbas lättare av yttre påverkan än andra. Det är inte ovanligt med tonårs problem som finnar och pormaskar som är relaterade till hormoner, dessa ska inte misstas för allergi.

Allergi på hund yttrar sig som klåda och inflammation i huden. Luftburen allergi är en livslång sjukdom som kräver individuell behandling för att hunden ska må så bra som möjligt och för att minska besvären så mycket som möjligt. Målet är att hunden ska må bra trots sin sjukdom och slippa kroniska hudbesvär. Vid födoämnesallergi kan hunden hållas symtomfri om djurägaren tillsammans med veterinären hittar ett foder hunden tål att äta eller om födoämnen den inte tål kan undvikas.

Symtom

Hundar med allergi har ofta klåda som det vanligaste problemet. Klådan är vanligast i ansikte, öron, armhålor, ljumskar och området runt analöppningen. Vissa hundar har enbart problem med återkommande öroninflammationer eller kroniska tassproblem.

Ytterligare symtom på allergi kan också vara att hunden river, biter, naggar, slickar och åker kana på stjärten. Huden blir i varierande grad inflammerad, rodnad, förtjockad, pigmenterad, mjällig, pälslös och infekterad.

Diagnos

För att ställa diagnosen allergi krävs att veterinären väger samman de olika symtomen och hudförändringarna och utesluter andra kliande orsaker som parasiter eller hudinfektioner.

Det första steget är vanligen att utesluta att hunden har födoämnesallergi. Detta görs genom att låta hunden äta så kallad eliminationsdiet i ungefär åtta veckor. Det innebär en diet med helt nya protein och kolhydratkällor som den tidigare inte ätit. Det vanligaste numera är att hunden sätts på så kallad hydrolyserat foder, vilket är ett specialfoder som köps hos veterinär, som är spjälkat så att immunförsvaret inte kan reagera mot proteinerna i fodret.

Om istället en hemlagad diet ges, måste ingredienserna väljas mycket noga och inte innehålla det som hunden tidigare har ätit. Eliminationsdieten ges helt strikt, det vill säga att hunden inte får äta något annat än den utvalda dieten. Även tuggben måste undvikas.

Under dieten är förhoppningen att hudförändringarna och eventuella öroninflammationer ska läka. För att veta att djuret verkligen har födoämnesreaktion och att inte förbättringen/läkningen skett på grund av annan behandling, utförs en provokation med den tidigare maten. Vid provokationen får hunden vanligtvis en reaktion inom 14 dagar, men ofta ses en reaktion redan efter några dagar efter att hunden fått det födoämne den inte tål.

Om inte födoämnesallergi kan påvisas är nästa steg i utredningen att göra ett så kallat pricktest eller ett blodprovstest för allergi. Vid dessa tester kan allergireaktioner mot olika ämnen påvisas, exempelvis kvalster, pollen, mögel eller djurepitel. Syftet med testet är att hunden därigenom lättare kan undvika det den inte tål samt att en så kallad allergivaccinering eller immunoterapi kan genomföras.

Behandling

Behandling för en allergisk hund är alltid individuellt anpassad utifrån hundens symtom, grad av klåda och besvär och djurägarens möjligheter.

Dels handlar det om att försöka undvika det hunden inte tål, särskilt om det är ett födoämne eller något som kan ändras i dess miljö. Dels handlar det om medicinska behandlingar med tabletter eller kapslar med kortison, ciklosporin eller andra allergimediciner.

Många hundar behandlas även med allergivaccin. Det innebär att ett vaccin som innehåller de ämnen hunden inte tål framställs och djurägaren ger det som injektioner eller en spray i munnen. Många hundar svarar bra på denna typ av behandling som har få biverkningar. Syftet med allergivaccin är att minska behovet av andra mediciner. Ibland räcker det att smörja eller spraya kortison utvärtes som en del i behandlingen eller som ett komplement till allergivaccinering.

De allra flesta hundar behandlas även utvärtes med schampo eller sprayer. Detta är särskilt viktigt för att förebygga bakterie- eller svampinfektioner som förstärker klådan. Ofta badas hunden dagligen eller varannan dag i början, och därefter med längre intervall när allergin är bättre under kontroll.

Schampon som används har alla olika verkningsmekanismer, de kan vara bakteriedödande, klådstillande eller mot mjäll. Det gäller att använda schampon rätt och att se till att de får sitta i och verka i 5- 10 minuter innan de sköljs ur. Det är viktigt att skölja ur allt schampo.

Många hundar behöver även regelbunden öronrengöring och behandling med kortisondroppar för att förebygga öroninflammation.

Fettsyretillskott med omega 3/6 fettsyror är även en del av behandlingen eftersom hudbarriären är sämre på allergiska djur och det gäller att försöka återställa denna. Fettsyrorna kan även finnas berikade i foder till allergiska hundar. Fettsyrorna har en viss klådstillande effekt.

Prognos

De allra flesta allergiska hundar får mindre symtom med rätt skötsel och olika behandlingar. Det som inte får glömmas är att allergi är en livslång sjukdom och många gånger är det avgörande med ett nära samarbete och bra dialog med behandlande veterinär för att hunden ska få bästa behandling.

Djurägarens ansvar är att sköta hunden enligt den plan den fått av veterinären och att söka hjälp om symtomen ändras, förvärras eller klådan inte lindras tillräckligt.

Källa: www.ccclub.se

Diskbråk finns både som ärftlig variant och som förvärvad variant, alltså att hunden genom yttre trauma skadat ryggen så att det lett till ett diskbråck. Rasen är smidig och snabb vilket kan leda till tvära svängar och hårda stötar som blir en stor belastning på ryggraden. Tyvärr finns det idag ingen information om rasen drabbas av en variant som är ärftlig men det rekommenderas att avlas med tillförsikt där individer uppvisat diskbråck. Få alltid ett utlåtande från veterinär angående avel! Vissa hundar kan drabbas av förkalkningar i ryggraden som trycker på nerverna och minskar rörligheten i ryggen. Hunden kan ha dessa förkalkningar utan att det nödvändigtvis leder till ett diskbråck, dock krävs behandling i form av vila, medicinering och ibland rehabilitering för att hunden ska må bra då den har fått förkalkningar.

I kotkanalen finns hundens ryggmärg. När en hund drabbas av diskbråck, trycker diskmassa på ryggmärgen och dess hinnor. Skadas ryggmärgen så leder detta till funktionsnedsättning i bakdelen av kroppen eller i alla fyra benen beroende på var diskbråcket sitter. Det kan även uppstå blödningar runt och i ryggmärgen som kan orsaka svullnad och vävnadsdöd.

Symtom

Symptomen varierar från smärta till totalförlamning, beroende på hur omfattande skadan är och var den sitter. Diskbråck är vanligast mellan kotorna i gränsen mellan bröst och ländkotor (över de tre sista revbenen), men ibland drabbas även nackkotorna. Då är symptombilden oftast häftig smärta och ibland hälta eller nedsatt rörelseförmåga i ena eller båda frambenen. Vid kraftiga halsdiskbråck kan djuret bli förlamat på alla fyra benen.

Diskbråck kan grovt delas in i följande grader:
1. Smärta från ryggen men inga tecken på störd nervfunktion
2. Hunden har nedsatt motorik, pares, men kan gå.
3. Kan inte gå, förlamad (paralys), men med bibehållen djup smärtkänslighet, vilket innebär att hunden reagerar om man nyper kraftigt i huden.
4. Helt förlamad, ingen djup smärtkänslighet.

Diagnostik

De flesta diskbråck syns inte på en vanlig röntgenbild, då diskerna består av brosk. I en del fall kan förstörda disker bli förkalkade och då syns de även på vanlig röntgen. För att kunna ställa exakt diagnos behövs dock oftast en kontraströntgen, myelografi. Då sprutas kontrastmedel in i kotkanalen för att se var förträngningen sitter. Idag finns även mer avancerad bilddiagnostik med magnetkamera (MRI) eller datortomografi (CT). Där har man större möjlighet att se mer exakt var förändringen sitter och även förändringar utanför själva kotkanalen syns.

Behandling

Konservativ behandling fungerar i allmänhet bättre för de hundar som kommer in i symtomgrupp 1-2 än för de som är i grupp 3-4.

Behandlingen går ut på strikt vila, hunden ska inte ens röra sig inomhus, utan ska vara i bur eller kopplad och ska bäras t ex i trappor under de första veckorna. Smärta och inflammation behandlas med mediciner och då är det extra viktigt att hunden inte får rörelsefrihet när den börjar känna sig bättre.

För hundar inom grupp 1-2 sker i de flesta fall stor förbättring inom 2-8 veckor. Om förbättring inte sker kan man göra en ny utvärdering och överväga operation. Operation behövs oftast göras akut på de hundar vars symtom är i kategori 3-4. Operationen bör utföras så fort som möjligt efter skadan för att nå bästa resultat, helst inom 8-48 timmar. Detta gäller särskilt då hunden saknar djup smärtkänslighet pga. större diskbråck som klämmer in ryggmärgen.

På hundar i symptomgrupp 1 och 2 kan operation vara ett alternativ om hunden inte svarar på medicinsk behandling eller har fått återfall av symptomen. Då är operation inte lika akut utan kan planeras in. Vid operation av diskbråck öppnas kotkanalen upp för att kunna komma åt att ta bort diskmassan som pressats ut och ge plats åt ryggmärgen. Operation är dock inte riskfritt. Ryggmärgen är ett mycket känsligt område och operationen i sig kan medföra att symptomen förvärras pga. blödning, svullnad och nytt trauma mot ryggmärgen. Ibland har ryggmärgen även fått så kraftig skada av själva diskbråcket att funktionen aldrig kan återvända även om allt går bra med ingreppet.

Efter en diskbråcksoperation, där hunden är förlamade innan, krävs ofta en lång rehabiliteringsperiod. Under den här tiden kan hunden ha mycket svårt att gå, den kan även vara inkontinent och behöva hjälp med att tömma blåsan första tiden. Sjukgymnastik är nödvändigt att genomföra och då hunden kan har svårt att vända sig själv måste man vara observant så att den inte får liggsår och andra komplikationer. Generellt är dock prognosen god för tillfrisknande även om det tar tid.

Källa: www.ccclub.se

Legg-Calvé-Perthes  (LCP) är en förtvining av höftledskulan på grund av bristande blodcirkulation i höftleden. Vad som orsakar detta är inte klarlagt. Sjukdomen drabbar främst dvärghundar.

De första tecknen på LCP syns normalt vid 4-11 månaders ålder, oftast genom att hunden haltar på ena bakbenet och kan ha smärtor i varierande grad. Diagnosen LCP faställs med röntgenundersökning av höfterna. En undersökning i ett tidigt skede ökar betydligt chanserna att hunden ska tillfriskna. Förtvining (atrofi) av det drabbade benets muskler över tiden är inte ovanligt. Om förtviningen är grav kan det försena återhämtningen och minska chanserna för att vila och medicinsk behandling ska fungera.

Behandlingen av LCP varierar beroende på hur grava symptomen är. I lindriga fall kan påtvingad vila och medicinsk behandling räcka för att de skadade områdena ska kunna läkas. I USA används ibland en s.k. Ehmer Sling för att benet garanterat ska få vila (en typ av mitella som används för att se till att höftleden ej kan användas, t.ex för att förhindra att hunden tynger på bakbenet eller för att hjälpa vid läkning av höftleder som hoppat ur led). Ofta behandlas fall där först genom en kombination av vila och medicinsk behandling, och om det inte verkar hjälpa följer en utredning för att se behovet av kirurgiska ingrepp.

Många hundar har långt framskridna former av LCP när de väl kommer till veterinären och då är sannolikheten liten att en medicinsk behandling ska hjälpa. Höftkulan är då gravt deformerad och hundarna lider av svår smärta. För dessa hundar krävs en operation där höftledskulan tas bort. Att ta bort denna del av benet minskar den smärtsamma kontakten mellan benen i höftleden. Återhämtning från denna typ av operation kan vara långsam, speciellt om musklerna hunnit förtvina, med ibland uppåt ett års rehabilitering innan benet går bra att använda fullt ut igen. Om muskelförtvining inte förekommer vid operationstillfället är återhämtningstiden ofta betydligt kortare. Smärtstillande och inflammationshämmande mediciner kan hjälpa.

Enligt SKKs Anomalex är arvsgången i princip enkelt autosomalt recessiv. Sjuka djur bör inte användas i avel. Deras föräldrar och eventuell avkomma är att betrakta som anlagsbärare. Hundar som givit en eller flera avkommor med LCP bör ej användas i avel.

Källa: www.ccclub.se

Chinese Crested Dog (CCD) är en liten lätt hund där belastning på höft- och armbågsleder är minimal. Inga dokumenterade problem med höft-eller armbågsleder finns inom rasen däremot kan CCD drabbas av Patellaluxation, som påverkar hundens knän.

Patellaluxation:
Även om det är relativt ovanligt med Patellaluxation har klubben valt att sätta en rekommendation på att kontrollera hundens knän hos veterinär innan eventuell avel.
Vid avel rekommenderas det att båda föräldradjuren är testade 0/0, men även ett föräldradjur med 1/0, 0/1 eller 1/1 tillsammans med en 0/0 accepteras. Dock måste stor hänsyn tas till patellastatus hos andra släktingar och avkommor hos båda föräldradjuren. Se mer information i texten nedan.

Höftleder och armbågar:
Även om vi inte har dokumenterade problem med höft-eller armbågsleder inom rasen och därför inte har rekommendation om att HD-röntga djur i dagsläget så är det bra vara aktsam om att hålla den statusen. Vid avel med HD testad hund rekommenderas det därför att båda föräldradjuren är testade med resultat A eller B enligt SKKs rekommendationer för att få hänvisning för kull eller hanhundslista. Se mer information i texten nedan

Patellaluxation

Höftledsdysplasi, HD

Höftledsdysplasi eller HD som det förkortas är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser.
Risken för att en hund ska utveckla HD är betingat av såväl arv som miljö, arvsgången är komplex (kvantitativ). Detta innebär bl.a. att även hundar med normala höftleder (grad A eller B) kan producera avkommor som utvecklar HD. Risken för att hund med normala höftleder ska producera avkomma som utvecklar HD ökar om dess föräldrar och/eller syskon har HD. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.

Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Normerna bygger på dels passform mellan höftledskula och höftledsskål, dels på djupet av skålen det vill säga hur djupt höftledskulan ligger inne i skålen. Lederna graderas i 5 grupper:

A normala höftleder grad A
B normala höftleder grad B
C lindrig dysplasi
D måttlig dysplasi
E höggradig dysplasi
Det är omöjligt att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Generellt sett har små hundar mindre problem av höftledsdysplasi än större och tyngre hundar.

HD kan förr eller senare ge upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan inte ses på röntgenbilden men i de fall benpålagringar uppkommer kan dessa urskiljas på en röntgenbild. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden.

Graden av benpålagring anges som:
LBP lindriga benpålagringar
MBP måttliga benpålagringar
KBP kraftiga benpålagringar

Chinese Crested har inget HD-index och därför gäller de avelsrekommendationer som finns för raser utan HD-index.
I raser som har tillgång till HD-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras HD-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens HD-index, d v s föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen). Vid parning med utländskt avelsdjur, som saknar index för HD i SKKs databas, är den generella rekommendationen att det svenska avelsdjuret bör ha ett index för HD över 100. Det utländska avelsdjuret bör ha HD grad A eller B.

I raser som inte har HD-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen HD-grad som tillgänglig information om HD-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde. SKK/AKs generella rekommendation är att använda hundar med normala höftleder (HD-grad A eller B) i avel. I raser med hälsoprogram för HD på nivå 3 är detta ett krav för registrering av avkomma.

SKK/AK menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund i avel med resultat från HD-screening som är sämre än grad B, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. I det fall hund med HD-resultat sämre än grad B används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna. Vidare vill SKK/AK understryka att användning av hund med HD-screeningsresultat sämre än grad B i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala höfter alternativt HD-index över 100 ses som potentiella avelsdjur.

Källa

Armbågsledsdysplasi, ED